· English
– en kort vandring genom Ornös kulturhistoria.
Ornö är södra skärgårdens största ö, knappa 15 km lång och 5 km bred. Till Ornö skärgård räknas också en del av öarna på båda sidor om Ornö, öar som Kymendö, Fjärdlång och Björkö.
Omkring 300 personer bor här året runt, men det är tusentals som har tillgång till fritidshus och stugor i Ornö skärgård. I slutet av 1970-talet gjorde Riksantikvarieämbetet en fornminnesinventering på Ornö och fann
”…flera lämningar från bronsåldern i form av gravar och så kallade skärvstenshögar, det vill säga en form av avfallshög från bronsåldern. Dessa små bronsåldersmiljöer är ovanliga i skärgården och gör Ornö speciellt.”
Här har människor alltså levt och verkat i flera tusen år. Lervassastigen erbjuder en kort vandringstur runt den natursköna Lervassaholmen. Landhöjning och igenväxning har gjort att holmen numera är en halvö. Stigen tar dig förbi våtmarkerna med ”gäddfabriken”, över klipphällar, genom skogspartier och förbi vassvikar, ut på vägen vid den gamla Lervassaboden, via Rosirska kapellet och skolan för att sluta vid museet i Ornö Sockenstuga.
Längs vägen finns skyltar om skolans historik, om kulturpersonligheter och sommargäster som haft inflytande på Ornös kulturliv, om lantbruk och strandbete, om fideikommissets påverkan på ön, sjöfågeljakt, fiskehistorik och militärhistoria. Stigen är cirka 2,5 kilometer lång och förutsätter att du är relativt stadig på benen och har ordentliga skor. Det tar ungefär tre kvart att gå hela stigen – vill du stanna och läsa ordentligt och dessutom njuta av den fina naturen och utsikten mot öppna havet så tar det längre tid.
Välkommen att ta en runda!
• Översiktsskyltens placering
Kartan visar Lervassastigens ungefärliga sträckning runt Lervassaholmen och tillbaka längs vägen via den gamla gravplatsen med Rosirska kapellet och skolan till Ornö museum.
- Tack till Per Filip Waldenstad som upplåtit mark.
- Textproduktion: Karin Anderberg & Qina Hermansson, Media dell’Arte
- Formgivning: Susanne Svantesson, Krapsan Produktion
Lervassastigen är framtagen av Ornö museum i samarbete med Stockholms läns Hembygdsförbund samt med medel från Riksantikvarieämbetet.
1. GÄDDFABRIKEN – DET LIVSVIKTIGA FISKET
Här i Lervassaviken pågår ett fiskevårdsprojekt som går under namnet ”gäddfabriken”. Tanken är att återskapa lekplatser för abborre och gädda, genom att röja sly och frigöra våtmarken som en gång fanns här. När rovfisken kommer tillbaka blir det mindre plats för växtalger och vi får renare vatten och ett friskare hav.[expander_maker id=”1″ more=”Läs mer” less=”Läs mindre”]
Fisket har alltid varit viktigt för skärgårdsbefolkningen, så även på Ornö och de andra öarna i Ornö socken. Husbehovsfiske har skett i alla tider, men fiske för försäljning har också långa anor. Sveriges första fiskeristadga är från år 1450 och gäller faktiskt Ornö skärgård. Den reglerade fisket och den allmänna ordningen vid Huvudskärs kronohamnsfiske.
Fisken som man inte åt själv fick ofta säljas långt utanför Ornö skärgård och måste saltas för lagring och transport. Redan på medeltiden saltade man och packade strömming för att ro eller segla till handelsplatser där fisken byttes mot andra varor, ofta långt in i Mälaren. Där kunde fi sken från skärgården bytas mot råg från de bördiga jordbruksmarkerna i Mälardalen. Fisk fanns det gott om i sjön, men åkrar att odla brödsäd på var det snålare med för Ornöborna.
I takt med att Stockholm växte efterfrågade stadsborna färsk fisk från skärgården. Men färsk fisk gick inte att transportera så långt med båt. Istället såldes fisken levande till uppköpare som tog den till stan i segelsumpar, segelbåtar som var utrustade för att transportera levande fisk. Fisken som saltades var oftast strömming medan fisk som abborre, gädda och sik ofta såldes levande.
Detta förändrades under sent 1800-tal när ångfartygen kom. Nu behövde fi sken inte längre saltas för att kunna transporteras med båt och även segelsumparna spelade ut sin roll. På 1930-talet slog fiskarna i Stockholm skärgård sig samman och organiserade gemensam försäljning och transport av färsk fisk in till Stockholm.
Många skaffade egna motorbåtar och körde fisken i trälådor, märkta med Stockholms läns fiskförsäljningsförenings stämpel, till Dalarö. Där lastades fisken om på lastbil och kördes in till Stockholm för försäljning på marknader och till butiker och krogar.
Beda Jakobsson från Ornö säljer fisk på Kornhamnstorg i mitten av 1920-talet.
Under 1900-talet blev fisket alltmer industrialiserat och det kustnära skärgårdsfisket har nära nog dött ut, till förmån för stora fartyg som fi skar längre ut till havs. På Björkö, strax väster om Ornö, fi nns dock en av skärgårdens få kvarvarande yrkesfiskare; Anders Jansson med Björkösunds Fisk. Han fiskar både vildfisk och håller småskalig laxodling och är också engagerad i anläggandet av ”gäddfabriken” som växer fram här.[/expander_maker]
2. SKRAKHOLKEN – FÅGELJAKT OCH ÄGGSKATTNING
Här framme ser du en skrakholk. Skraken är en vacker dykand och skräckan, som honan kallas, bygger gärna sitt bo i en ihålig trädstam. Eller så flyttar hon in i en människogjord skrakholk, som den här.
För befolkningen i Ornö skärgård var jakt på sjöfågel i äldre tider ett sätt att dryga ut både kosten och inkomsterna.[expander_maker id=”2″ more=”Läs mer” less=”Läs mindre”]
I Magnus Erikssons Landslag från mitten av 1300-talet var jakt på det så kallade högviltet, alltså älg, hjort och rådjur, förbehållet kungen och adeln. År 1664 togs också småviltet och skogsfågeln in bland de djur som endast fick jagas av frälset. Men skärgårdsbefolkningen fick behålla sin rätt att jaga sjöfågel.
På 1600-talet fick den som reste in med varor från skärgården till Stockholm betala tull. I uppteckningar från Lilla Tullen vid Blockhusudden år 1624 kan vi läsa hur Ornöbor under året förtullat tunnvis med saltad och torkad fisk, relativt små mängder smör och kött och därtill 173 ådor, 31 svärtor och 100 par alfågel.
Sjöfågel jagades länge med luftnät, stora nät som spändes upp över ett lämpligt sund för att fånga fåglarna. Att sätta upp näten och fälla dem i exakt rätt läge, för att så många fåglar som möjligt skulle fastna, var ett slitigt jobb och en svår konst.
Senare har sjöfågel också jagats med bössa och vettar. En vette kan vara gjord av trä, tillsnidad för att se ut som den fågel man vill jaga. Mest naturtrogen är en så kallad fjädervätte, en skjuten fågel som man flår och stoppar upp med till exempel ormbunke och fäster på en träbräda. Vetten läggs sedan ut i vassen eller på sjön nära land för att fåglarna ska lockas dit. En skicklig jägare kan också härma rätt fågelläte för att ytterligare locka till sig bytesfåglarna.
En stor roll för matförsörjningen spelade även äggskattningen, som innebar att man plockade fåglarnas ägg.
Belåtna sjöfågeljägare Pelle Jansson och Karl-Harry Andersson, 1940-tal.
Ejdern boar direkt på marken, så de äggen är lätta att komma åt liksom mås- och trutägg som dock bara ansågs duga till pannkakor. Skrakhonan bygger sitt bo högt i ihåliga träd och till skillnad från andra sjöfåglar så värper skräckan hela tiden nya när man tagit hennes ägg. Därför satte man upp holkar som den här, som enkelt kunde vittjas på skrakägg utan att det påverkade skrakstammen.
Många sjöfåglar har minskat i antal på senare år, speciellt ejdern. Storskraken betraktas inte som hotad och har en stabil utbredning över norra halvklotet. Formellt får storskrake, ejder, alfågel och sjöorre jagas under höst och vinter, men det sker inte i någon större utsträckning. Att plocka ägg från fågelbon i naturen är numera förbjudet oavsett fågelart.[/expander_maker]
3. ORNÖ FIBER – FRÅN KASBERG TILL FIBERNÄT
Titta ut i viken. Är vattnet klart kan du se en svart linje på botten. Det är en fiberkabel och en del av Stockholms skärgårdsnät som förser tusentals hushåll med fast bredband på Ornö, Runmarö, Nämdö och Harö. I historien finns många föregångare, som vårdkasar, optisk telegraf och gamla hederliga telefonledningar.[expander_maker id=”3″ more=”Läs mer” less=”Läs mindre”]
Kommunikation med omvärlden har alltid varit nödvändig för folket i skärgården. Under orostider var det framför allt viktigt att varna för fiender. Upplandslagen från 1200-talet reglerar hur det skulle göras med hjälp av eldar, så kallade vårdkasar eller böten. Kasarna restes på skär eller uddar där fienden lätt kunde siktas och på höga platser där elden syntes väl från nästa vårdkase. I tider av ofred fick befolkningen turas om att hålla vakt, och tända kasen när man såg fiendeskeppen komma eller såg en annan vårdkase tändas. Så kunde varningen skickas från ytterskärgården ända in till Stockholm. De här platserna kallades kasberg eller bötsberg. I Ornö skärgård finns många namn som skvallrar om var vårdkasarna fanns som Sandböte, Genböte och Kasudden.
På 1790-talet kom den optiska telegrafen. Idén var liksom för vårdkasarna, att skicka meddelanden via en kedja av platser med fri sikt. Uppfinningen var från början fransk. Men en svensk, kanslirådet A.N Edelcrantz, utvecklade en smartare och snabbare variant. Den bestod av tio metallplattor som kunde fällas upp och ner i olika kombinationer och avläsas av telegrafisten på nästa station.
Under kriget mot Ryssland 1808-1809 byggdes ett nät av optiska telegrafer utmed Sveriges ostkust, från Landsort via Stockholm till Gävle. På Ornö placerades telegrafen på öns högsta punkt det gamla Kasberget i Brevik, numera Telegrafberget. Telegrafen på Ornö skickade meddelanden via Dalarö och Dalarö skans eller söderut via Älvsnabben utanför Muskö.
Ornös optiska telegraf på telegrafberget i Brevik. Fotot är taget 1905. Idag finns ett utsiktstorn på platsen där telegrafen stod, som är väl värt ett besök.
Efter kriget lades linjen ner men återuppstod mellan 1834 och 1876. Under denna period kunde även privatpersoner skicka telegram. Följande skickades från Ornö:
april 14:e klockan 10 fm Aflemnas till Emelie Blomberg Styrmansgatan 32 Stockholm Anna död. Tre barn sjuka. Hilma nära döden. Christina nära barnsäng. Kom hit genast. Hultgren
På 1880-talet kom telefonen till Sverige. Arbetet med telefonkabel till Ornö kom igång på hösten 1892. Bland de första som fick telefon var Sundby gård år 1897 och prästgården som fick telefon år 1911. Det dröjde in på 1940-talet innan det var mer utbrett att ha telefon. I takt med att mobilnät och fibernät nu byggs ut har de gamla teleledningarna monterats ned på stora delar av ön. Den som idag vill ha fast telefon får lita till ip-telefoni, med hjälp av Ornö fiber och Stockholms skärgårdsnät.[/expander_maker]
4. KOCHENS UDDE OCH KONSTNÄRERNAS ORNÖ
Under senare delen av 1800-talet och det tidiga 1900-talet sökte sig många konstnärer och författare till Stockholms skärgård. Den mesta kända sommargästen i Ornö skärgård är nog författaren August Strindberg, som vistades på Kymendö flera somrar på 1870- och 1880-talet.På Dalarö fanns under slutet av 1800-talet en konstnärskoloni där Anders Zorn var en av medlemmarna.[expander_maker id=”4″ more=”Läs mer” less=”Läs mindre”]
Även Ornö lockade konstnärer, författare och andra av den tidens kreativa människor. På andra sidan viken härifrån ligger det som kallas Kochens udde. Den är uppkallad efter kompositören Sigurd von Koch och konstnärinnan och arkitekten Kaju von Koch som kom till Ornö i början av 1900-talet. De fick arrendera marken på udden och 1904 lät de bygga ett stort timrat hus i nationalromantisk stil, vars vita skorstenar kan anas mellan tallarna. Huset var ritat av Kaju själv och de döpte det till Östergården. I folkmun fick stället snart namnet Kochens udde. Familjen von Koch bodde permanent på Ornö i sex år och fick under den tiden sonen Erland von Koch, som blev en av Sveriges mest framstående tonsättare.
Kaju har själv beskrivit hur hon fastnade för platsen.
”ja, här var verkligen en fristad för en konstnär, som önskade samla sig och arbeta i ro.”
Konstnärinnan och arkitekten Kaju von Koch.
Kochens udde blev snart en samlingspunkt för kulturpersonligheter som bodde på Ornö under sommaren. Bland de mer kända fanns konstnärer som JAG Acke och Rikard Lindström. Gästfriheten var stor och kaffepannan puttrade ständigt på vedspisen.
Sonen Erland von Koch beskriver själv hur det under sommarmånaderna nästan kunde gå överstyr
”samlingsplatsen Kochens Udde började bli så överbefolkad att det hotade fars och mors arbetsro. En gång gick det så långt att mina föräldrar, som genom en kikare avslöjat att objudna gäster var på väg, måste låsa dörrarna och rädda sig genom att klättra upp i tallarnaoch hålla sig gömda”.
Efter att familjen von Koch flyttat från Ornö blev de kvar som sommargäster. De första åren efter andra världskriget hyrdes Kochens udde ut till andra sommargäster. Men även då var det kulturpersonligheter som huserade här. Bland hyresgästerna fanns familjen Högelin med dottern Inger Brattström, som växte upp och blev en mycket läst författare av barn- och ungdomsböcker. Regissören Alf Sjöberg med familj hyrde också huset ett par somrar.
År 1947 kom familjen von Koch tillbaka till Kochensudde och huset har stannat i släkten sedan dess. [/expander_maker]
5. SKYTTEVÄRNET – ORNÖ UNDER KRIG OCH FRED
Här ser du resterna av ett så kallat skyttevärn. Stockholms skärgård och farlederna in till Stockholm har genom historien varit av stor strategisk betydelse för försvaret av Sverige.
När andra världskriget bröt ut 1939 påverkades också livet på Ornö. Många män från ön blev inkallade till militärtjänstgöring och Ornö och angränsande öar fick hysa flera befästningar med militär personal. Det etablerades också ett hemvärn med greven Albert Stenbock som dess första chef, en verksamhet som fanns kvar på ön fram till slutet av 1900-talet.[expander_maker id=”5″ more=”Läs mer” less=”Läs mindre”]
Under 1930-talet beslöts om skärpt bevakning av den svenska kusten och en havsbandlinje i Stockholms yttre skärgård. Vid krigsutbrottet tog arbetet fart och Ornö befästes med två batterier, det ena vid Norrnäsudd och det andra vid Klubbudden öster om kyrkan. Batterierna utrustades med vardera två kanoner, med en räckvidd på sex kilometer. Under kriget inrättades ytterligare två batterier och en minstation vid Långbäling, mellan Ornö och Utö och en stridsledningscentral vid Silverberg på nordvästra Ornö.
Ornös kust täcktes av skyttevärn som det här och baracker för övernattning och bespisning restes på ett tiotal platser. Sommartid tältade de flesta soldaterna, men vintertid uppläts många sommargästers hus åt militären. Även Bygdegården användes som inkvartering och där byggdes också en bastu. Sommaren 1943 var den militära aktiviteten som störst. När alla batterier och spärrar var bemannade var flera hundrapersoner inkvarterade på ön. Ornöborna fick också kontakt med kriget genom de flyktingar som kom över Östersjön, främst från Baltikum. En del av dessa fick tillfälligt husrum i den gamla skolan på Huvudskär.
Flera öar och fastigheter ansågs ha ett strategiskt läge och togs över av krigsmakten under krigsåren. Det gällde till exempel Kochens udde.
Erik Strömberg från Ornö och två andra landstormsmän på Nedergårdsö under andra världskriget.
Efter kriget förstärktes försvaret i vår del av skärgården med anläggningar på till exempel Stabbo och Bodskär, medan den militära närvaron på själva Ornö minskade. Under det kalla krigets spänningar mellan öst och väst och ända fram till mitten av 1990-talet ingick Ornö i ett militärt skyddsområde som omfattade en stor del av Stockholms södra skärgård. På 1960-talet byggdes ett bevakningstorn med en snurrande tornradar på södra ön, som blev ett landmärke för seglare och andra. Själva radarhuset togs ner vid millennieskiftet, men masten står kvar. Senare års incidenter med misstänkta främmande ubåtar i våra vatten påminner oss än idag om Ornös strategiska läge.[/expander_maker]
6. KOVIKEN – OM KOSSOR TORPARE OCH ADELSMÄN
Den här platsen kallas Koviken eftersom korna från dåvarande Lervassa gård gick här på bete in på 1900-talet. Att djuren gick på strandbete och betade vass var inte ovanligt, men också inne på ön har betesdjuren präglat naturen och kulturlandskapet.
Jordbruk har, vid sidan av fisket, alltid varit viktigt för skärgårdsbornas försörjning. Men de små ytorna och den magra jorden lämpar sig inte för åkerbruk i större skala. Därför har bönderna i Ornö skärgård framför allt hållit betesdjur av olika slag.[expander_maker id=”6″ more=”Läs mer” less=”Läs mindre”]
Hur länge det funnits bofast befolkning som brukat jorden och hållit djur på Ornö vet vi inte. Det första skriftliga belägget på etablerat lantbruk i Ornö skärgård finns i ett så kallat räfstetingsbrev från 1409 där en gård på Björkö finns omnämnd. Nästan 70 år senare, i en jordebok från 1476 hittar vi en förteckning över Laurens Axelson Totts “godz” som “liggia i skären.” Där listas hela elva torp och gårdar på dagens Ornö.
Redan då ägdes alltså en stor del av Ornö av frälset och genom historien har lantbruket präglats av att bönderna inte själva har ägt sin mark, utan arrenderat den av adelsmän eller av kyrkan. Ända fram till det sena 1800-talet bodde markägarna sällan på ön. Flera av de forna ägarna till Sundby gård ägde också flera gods på fastlandet, och överlät den praktiska driften av egendomarna på Ornö åt tillsyningsmän och arrendebönder.
Trots den magra jorden odlades en del spannmål, framför allt råg för att baka bröd. I början av 1800-talet kom potatisen till våra trakter, och även på Ornö blev den populär. Potatisen gav mer mat på mindre åkerareal och till lägre arbetsinsats.
De djur man hade på Ornö var framför allt nötkreatur och får. Djuren gick mer eller mindre fritt så länge det fanns bete i hagarna och i skogen.
Silverberget, 1910.
Ofta skeppades de över till någon mindre ö där de fick beta under en kortare eller längre del av sommaren. För att mjölka korna rodde man ut till ön morgon och kväll.
Vinterfoder till djuren hämtades från naturen: hö från ängar, vass från vikar och löv från träden. Korna höll man för mjölken i första hand, men de bidrog också med kött.
Tjurkalvarna fick växa till sig och såldes sedan eller slaktades. Några få kastrerades och fick leva sina liv som dragoxar. Får hade man framför allt för ullen, men också för kött. Idag håller Hässelmara gård, Lindviken och Sundby både nötkreatur och får som går ute och därigenom hjälper till att bibehålla de historiska hagmarkerna. Det finaste exemplet på det hittar vi på Mane äng i Sundby naturreservat, söder om Maren. [/expander_maker]
7. SJÖBERGS UDDE – OM SJÖBERG OCH BERGMAN
Inte bara bildkonstnärer lockades till Ornö. Två av våra främsta svenska filmskapare har vistats här och inspirerats till och spelat in filmer på Ornö.
Regissören Alf Sjöberg hyrde ett torp i Bodal på västra Ornö sommaren 1930 och fastnade för ön. Under många år hyrde familjen olika ställen, innan de kunde bygga en egen stuga här ute på udden.På äldre dar lät Alf och hans hustru bygga ett hus åt sig på Korpskär inte långt härifrån.[expander_maker id=”7″ more=”Läs mer” less=”Läs mindre”]
Alf Sjöberg var en aktiv kulturpersonlighet på Ornö och bidrog på många sätt till kulturlivet. När det behövdes pengar till en bygdegård satte han upp Ornöspelen. På scen fanns både proffs och amatörer och ryssarnas härjningar i Stockholms skärgård 1719 var pjäsens tema. Greve Albert Stenbock och öns handlare Carl-Oscar Sjöberg uppträdde som karoliner och gruvarbetarna från Ornö fältspatsgruva spelade ryska soldater. I Ornöspelen drivs ryssarna på flykten av svenskarna, även om det inte var riktigt så det gick till under de verkliga rysshärjningarna. Under 1940- och 50-talen blev det fler föreställningar med Alf Sjöberg som regissör.
Alf Sjöberg visar upp affischen för Ornöspelen, på verandan vid Morotsvik 1937.
Två av Alf Sjöbergs filmer har direkt inspiration från Ornö. Den blomstertid från 1940 handlar om en idealistisk klockare på en skärgårdsö som tillsammans med öns lärarinna kämpar för att starta en ungdomsförening. Bland dem som motsätter sig hans idé finns öns präst. Ett gäng arbetare från öns fältspatgruva spelar också en viktig roll i filmen.
Alf Sjöberg har själv berättat om förebilden till filmens huvudperson, Filip Olsson, klockare och lärare på Ornö från 1929 fram till pensionen 1969.
”Förebilden i klockaren fanns därute på ön där jag bodde. Han förde en hård kamp för att skapa en bygdegård och lyckades slutligen.”
I filmen Ön 1966 kretsar handlingen kring greve Magnus, vars far har omkommit under en segeltur och vars mor har isolerat sig på en ö. Verklighetens grevepå Ornö under den här tiden var Otto Stenbock, vars farfar Albert omkom under en segeltur på Gåsstensfjärden 1904 och vars farmor Rose efter makens död, ofta vistades på ön Tröja utanför Ornö.
Även Ingmar Bergman lockades av skärgårdens skönhet och sommaren 1952 spelades filmen Sommaren med Monika in på öarna i havsbandet utanför Ornö och Utö. Framför allt ön Borgen, men också Bodskär och Sadelöga var inspelningsplatser för den omtalade filmen. Harriet Andersson och Lars Ekborg spelade det unga kärleksparet Monika och Harry. Under inspelningen bodde filmteamet på Klockargården på Ornö, hemma hos klockaren och läraren Filip Olsson.[/expander_maker]
8. VARGVIK – HANDEL OCH BUTIKER
Här i Vargvik fanns tidigare en sjömack som hörde till en livsmedelsbutik uppe vid vägen. Butiken i Vargvik var den som överlevde längst av alla gamla affärer, kiosker, bodar och mackar som funnits på Ornö genom tiderna.
Fram till mitten av 1800-talet satte skråväsen och handelsprivilegier trånga ramar för vem som fick handla och med vad. Anna Sofia Gumaelius sökte och fick tillstånd att driva handel på Ornö redan 1864, men det blev ingen butik. Först blev istället trädgårdsmästaren på Sundby, Carl Martin, som under 1880-talet drev handel i Lervassaboden. Resterna av den passerar du där Lervassastigen kommer ut på vägen.[expander_maker id=”8″ more=”Läs mer” less=”Läs mindre”]
Butiken i Vargvik öppnade i slutet av 1800-talet och verkade över två sekelskiften fram till 2012. Under de nittio sista åren drevs butiken av familjen Sjöberg under namnet O. Sjöberg Skärgårdshandel. 1996 berättade andra generationens Karl-Oscar Sjöberg:
”Före elektricitetens tid var det problem att förvara färskvarorna. I affären hade vi ett isskåp. Isen sågades och kördes hem av Varnöbönderna och staplades upptill en stack ovanför affären. Isen täcktes sedan med ett tjockt lager sågspån.”
Tredje generationen Sjöberg, Eva och Hasse, 1999.
I Lättinge fanns länge en gammaldags handelsbod. Där såldes färg och spik, serietidningar och plastleksaker, mjölk och köttkonserver över disk. I tidningen Femina 1957, beskrivs butiken och hur det kan vara under vintern:
”Naturligtvis är det besvärligt när isen stoppar tillförseln, men skärgårdsborna har sen generationer lärt sig att klara av tillfrysningar. Alltid har kunderna strömming eller nån annan fisk nersaltad att ta till när det kniper, menar fru Karlsson som själv är fastlandsbo från början.”
En ny generation tog över 1964. Vasty och Karl-Inge Karlsson drev butiken ända fram till Karl-Inges bortgång vintern 2009.
Med sommargästerna kom nya kunder och i Brevik öppnades 1976 en sommarkiosk av det företagsamma paret Ekblom, som bland mycket annat också hade hand om postgången i Ornö skärgård. Så småningom utvecklades den lilla kiosken till en välsorterad butik med matservering och minigolfbana. Men problem med varutransporter gjorde att även den slog igen i början av 2000-talet.
Idag är servicen på Ornö mest koncentrerad till området runt Kyrkviken. I Ornö Bygdegård finns en mataffär som hör ihop med Ornö-macken som du hittar nere vid bryggan.[/expander_maker]
9. ROSIRSKA GRAVKORET OCH SUNDBY FIDEIKOMMISS
Nu står du vid det Rosirska gravkoret från 1771. Det berättar om ett sorgligt öde som inte var ovanligt vid den här tiden. Sundby gårds ägare, Johan Rosir, reste gravkoret över sin hustru Ulrica Bedoire som dog endast 35 år gammal när hon födde deras tionde barn. Sju av barnen hade då dött i späd ålder och bara två döttrar överlevde fadern som dog 1789. Med sitt testamente gjorde Johan Rosir något som påverkar Ornö ända in i våra dagar. Han gjorde Sundby gård till ett så kallat fideikommiss.[expander_maker id=”9″ more=”Läs mer” less=”Läs mindre”]
Johan Rosir var bondson och föddes 1709. Trots sitt enkla ursprung fick han möjlighet att studera, läste juridik i Uppsala och gjorde en lysande karriär inom dåtidens rättsväsende. Så småningom blev han både hovrättspresident, justitiekansler och adlad för sina insatser inom statsförvaltningen. Vid 44 års ålder gifte han sig med den unga Ulrica Bedoire som kom från en förmögen köpmannasläkt, och året därpå köpte Johan Rosir Sundby gård på Ornö för 132 000 daler kopparmynt.
Huvudbyggnaden på Sundby gård.
När Johan Rosir skrev sitt testamente år 1778 gjorde han Sundby till fideikommiss. Sundby gårds ägor omfattade vid den här tiden större delen av marken på Ornö. Fideikommissets grundidé är att hålla samman ägorna, så att de inte splittras genom arvskiften. Därför skulle hela egendomen ärvas av den äldste sonen, som blev så kallad fideikommissarie. Han hade dock inte rätt att sälja egendomen utan fick bara förvalta den och leva på avkastningen, för att den obruten skulle gå vidare till nästa generation. Eftersom Johan Rosir bara hade två döttrar i livet gjorde han Sundby till ett fideikommiss som även kunde ärvas av en kvinna.
Under 1900-talet lättades reglerna upp och efter godkännande frånregeringen fick delar av ett fideikommiss säljas. År 1928 sålde Albert Stenbock på Sundby ett stort antal gårdar. På 1960-talet sålde hans son Otto Stenbock mark till ett stort fritidshusområde på öns västra sida – Mörbyfjärdens tomtområde.
Sundby gård fortsatte att vara fideikommiss ända fram till 1988 när dåvarande fideikommissarien Otto Stenbock dog. Att en så stor del av Ornö har legat under ett fideikommiss, har bidragit till att ön än idag är relativt orörd med stora obebyggda marker och många husägare som arrenderar marken istället för att äga den.
Idag är Sundby inte längre fideikommiss. Egendomen är uppdelad mellan Otto Stenbocks två döttrar, Catharina Stenbock Lewenhaupt och Margareta Stenbock von Rosen.[/expander_maker]
10. ORNÖ SKOLA – FRÅN SOCKENSTUGA TILL NYBYGGE
Ornö Skola är en kommunal förskola och grundskola upp till årskurs sex och år 2020 flyttade elever och lärare in i en helt ny skolbyggnad.
År 1842 infördes fyra års allmän folkskola i Sverige. På Ornö ordnades med skolsal i sockenstugan och en lärare rekryterades till ön.Det var svårt för en liten socken som Ornö att ha råd med lärarlönen, men det gick tack vare bidrag från staten. Förutom lön i kontanter fick läraren bo i sockenstugan. Han fick också sommarbete och vinterfoder för en ko.[expander_maker id=”10″ more=”Läs mer” less=”Läs mindre”]
Undervisningen kom igång på hösten 1845, men detvar klent med skolgången. Många hade lång och besvärlig skolväg och föräldrarna var ofta ovilliga att skicka barnen till skolan, eftersom de behövdes i arbetet hemma. Vid julavslutningen 1856 fick två flickor premier för beskedlighet och trägen skolgång. De hade då varit i skolan sammanlagt tre veckor under terminen!
För att lösa problemet inrättades 1868 en så kallade roteskola för de minsta barnen. Läraren i småskolan roterade helt enkelt mellan de olika gårdarna för att undervisa och fick en del av lönen som mat och husrum. Systemet fungerade inget vidare och upphörde1884.
Ornö hade svårt att locka lärare till ön och år 1900 fick småskolan helt enkelt ställas in. Redan året därpå kom räddningen i form av Anders och Kerstin Fridéen. Hon var småskollärare och han folkskollärare och de blev kvar på Ornö i många år.
År 1864 hade man byggt Klockargården som blev ny folkskola och lärarbostad. Men under det tidiga 1900-talet växte behovet av ett större skolhus. Grevinnan på Sundby bidrog med timmer på rot, som bönderna fick åka ut och hugga, grovbila och köra fram till bygget. På det sättet fick socknen sin skola för en billig penning, och den stod klar 1907.
Lärarparet Fridéen med sina elever, Ornö Skola 1913.
Ornö fick en ny lärare 1929 som kom att betyda mycket framför allt för kulturlivet på ön, den då 25-årige Filip Olsson. Som brukligt tjänstgjorde han också som klockare och organist. Filip Olsson blev Ornö skola trogen i 40 år. Han var musiker och hans visor om Ornö och livet på ön lever än idag.
Under 1960-talet hotades skolan av nedläggning. Många arbetstillfällen försvann när fältspatsgruvan lade ner och 1968 hade skolan bara en handfull elever. Det krävdes minst åtta för statsbidrag och skolan fick ett par års dispens, delvis i väntan på nya arbetstillfällen som skulle komma med växande fritidsbebyggelse. Skolan räddades och nu har skolan gott om elever.
År 2015 beslöt Haninge kommun att Ornö skola skulle renoveras. Det slutade med att byggnaden dömdes ut, fick rivas och lämna plats för ett helt nytt skolhus. Lärarparet Fridéen med sina elever, Ornö Skola 1913.[/expander_maker]