Ornö socken
Ornö har sedan gammalt befolkats av människor som sökt sin utkomst i havet och i öarnas magra jordar. De karga förutsättningarna har fostrat ett slitstarkt och uppfinningsrikt skärgårdssläkte som idogt arbetat för att kunna föda sig själva och sina familjemedlemmar.
Under bronsåldern levde i socknen en säljägarbefolkning på det Ornöland som då bestod av flera små öar i havsbandet. Sedan 1400-talet finns torp och gårdar belagda i arkivalier, tex Kråkmora, Varnö, Sundby, Lervassa, Långvik, Västanvik, Hässelmara, Silverberget, Svinnock, Åvassa och Brevik. På 1500-talet fanns på själva Ornö ca 30 gårdar och torp; under 1800 talet hade dessa mer än fördubblats.
Västanvik. Vy med från vänster boningshus, bastu, tvättstuga, magasin och ladugård. Foto: A. Hammarström 1945 © Ornö Museum
Fiskarbönder
Gamla arkivalier visar att man haft mycket nötkreatur och får i socknen. Antalet hästar var betydligt mindre. Dessa förhållanden visar att åkerbruket haft mindre betydelse på Ornö än på fastlandet. Fisket kan därför antas ha haft stor betydelse i böndernas liv och man kan med fog kalla befolkningen för fiskarbönder.
Fiskarböndernas försörjningsmöjligheter i gammal tid berodde till stor del på närheten till Stockholm och Mälarregionen med dess talrika befolkning och därmed goda förutsättningar för avsalu av saltad strömming och annan fisk. Vid fiskeresorna, som tog flera dagar och ibland t o m någon vecka eller mer, rodde man och seglade sina båtar fullastade med strömmingstunnor till Stockholm eller vidare upp till Uppsalatrakten. För en tunna strömming fick man två tunnor råg.
Fisket
Fisket bedrevs under två intensiva perioder, vår och höst. Ofta pendlade man veckovis mellan fiskeskären och torpet på hemön. Mängder med framför allt strömming saltades ner i tunnor om ca 110 kilo. Fisket bedrevs ofta i fiskelag som kunde bestå av 2-7 personer av skilda kön och med olika social sammansättning, grannar eller familjemedlemmar. Troligen ägde alla andelar i fiskeredskapen som varit ungefär de samma sedan medeltiden, skötar för strömmingsfiske eller rev för torsk. Varje båt, de mindre ökstockarna eller de större ökorna, kunde medföra upp till 20 skötar beroende på storlek .
Hamnfisken
Under flera århundraden fiskade Ornöbor och utsocknes, bl a från Stockholm och Åland, på några av de hamnfisken som fanns inom Ornö sockens gränser. Den äldst bevarade hamnstadgan i Sverige från ett sådant hamnfiske är från 1450 och gäller Huvudskär. Man kan tänka sig att fisket bedrivits under åtskilliga år, kanske flera hundra, redan innan stadgan skrevs ner. Två andra hamnfisken kända från samma tid är Borgen och Sadelöga.
Huvudskär ca 1915 Foto: © Ornö Museum
Skatter och dagsverken
Fiskarbönderna har med några få gårdars undantag fram till 1900-talets början varit underlydande större landägare som kronan, kyrkan, frälset eller andra privata jordägare, tex den medeltida sammanslutningen ”Tyska Orden”. Förutom det hårda arbetet med att driva jordbruk i svårodlad terräng, fiska på stormiga utskär, fälla timmer, uppföra byggnader för gård och familj och allt annat som hör till livet som självhushållare tvingades torpare och bönder således att betala skatter och göra dryga dagsverken till sina lokala ”herrar” .
En ”institution” som kommit att prägla ön och dess invånare i hög grad – på gott och ont – ända in i modern tid är Sundby Säteri. Sundby grundades under andra hälften av 1600-talet och omfattade större delen av socknen. De olika ägarna till säteriet, som sedan det sena 1700-talet fram till 1970-talet varit fideikommiss, har sällan själva varit bofasta på ön; godset har i stället förvaltats genom utomstående. De sista hundra åren har dock en ägarfamilj bott på ön permanent.
Ryssen och juten härjar
Livet på skären var hårt och arbetsamt; ibland kunde fisken vara försvunnen under flera år och skördarna på de små åkertegarna magra. Till detta lades dagsverken och skatter. Hur livet tedde sig om gårdarna dessutom blev utsatta för skövling av främmande soldater är inte svårt att föreställa sig. Detta skedde vid ett flertal tillfällen, bl a under tidigt 1600-tal då juten, dvs danskarna, i ivern att tilltvinga sig sitt utlovade krigsskadestånd, ”Älvsborgs lösen”, brände ner gårdar och spred skräck på Ornö. Denna mindre katastrof överskuggades dock av en större ca hundra år senare. Sommaren 1719 brände en rysk galärflotta ner nästan samtliga gårdar och torp till grunden. Att denna händelse satt djupa spår i folkminnet under åtskillig tid vittnar bla bruket bland föräldrar att ännu i början av 1900-talet använda sig av rysskräcken som barnuppfostringsmetod.
Industriella försök
Även om öns befolkning till övervägande del bestått av fiskarbönder har några försök till industriell verksamhet förekommit på ön. Några år under mitten av 1600-talet drevs en masugn vid Lättinge. Järnmalmen som anrikades kom från Utö gruvor. Verksamheten som drevs av en adelsman visade sig emellertid inte vara lönsam, varför den lades ner efter tiotalet år. I området finns en del blåslagg som minner om denna epok. Ett annat försök till industriell verksamhet är tegelbruket på Ornös västsida vid gården Bruket. En tegelmästare anställdes av friherre Rosir på Sundby och en imposant tegelugn uppfördes under 1700-talets andra hälft. Inte heller denna verksamhet kunde göras lönsam.
Fältspatsgruvor
I den industriella revolutionens spår kunde man i slutet av 1800-talet äntligen etablera en industri som lönade sig; gruvdrift med fältspatsbrytning avsedd bla för porslinsindustrin. Drift- och brytningsrättigheter innehades av en industriman från Stockholm. En mängd små brytningar togs upp över hela ön; störst betydelse fick emellertid den stora gruvan vid Lugnet och Västanvik. Ett tjugotal arbetstillfällen kunde erbjudas genom gruvdriften och en blygsam invandring av arbetskraft bla från Bergslagen och Västerbotten inleddes. Gruvepoken hade sin glansperiod under första hälften av 1900-talet men driften fortsatte ända in på 60-talet.
Oscarsgruvan 1904 Foto: © Ornö Museum
Huvudskärs lots- och fyrstation samt tullbevakning
En annan större arbetsplats inom socknen var lots- och fyrstationen samt tullbevakningen på Huvudskär. Lotsplatsen etablerades på 1830-talet och fyren uppfördes och bemannades omkring 1880, då inrättades även tullbevakningsplatsen. Totalt var under det sena 1800-talet ett sextiotal personer, även fiskare inberäknade, bosatta på Huvudskär. År 1925 drogs tullbevakningen in och när andra världskriget bröt ut stängdes även lotsstationen.
Kyrka och skola
Kyrkan har allt sedan medeltiden ägt jord i Ornö socken. Den i arkivalier först kände prästen på ön var Herr Anders som bebodde Degernäs i mitten av 1500-talet. På den gamla kyrkogården vid det forna Kyrksundet finns den gamla kyrkogårdsmuren delvis bevarad jämte ett senare gravkor. Dessa är de enda rester som minner om den plats där den medeltida kyrkan, Mariakapellet, var belägen.
Ornöbönderna var snabba med att, mycket snart efter beslutet om den allmänna skolans införande i Sverige år, etablera en fast skolundervisning på Ornö år 1845. Skolan blev inrymd i den gamla sockenstugan från 1700-talet som idag fungerar som hembygdsmuseum. Två roteskolor i Varnö och Fiversättra underlättade för barnen som kom långväga ifrån att deltaga i undervisningen. När befolkningen var som störst på Huvudskär drevs även där en skola för upp till tjugotalet barn.
Avfolkningsbygd
Den gamla fiskresekulturen som varit så viktig för överlevnaden i skärgården upphörde med ångbåtarnas och de ambulerande fiskuppköparnas intåg vid sekelskiftet 1900. Fisket blev nu främst till husbehov och bönderna fick söka sig andra vägar för att komplettera sin försörjning.
En del arbetade med skogsavverkning under vinterhalvåret, andra arbetade i gruvorna eller så blev man yrkesfiskare eller båtbyggare på heltid. Vissa valde att ”emigrera” till Stockholm. Ornö blev under 40- och 50-talet en avfolkningsbygd i likhet med andra glesbygder. Livet gick emellertid vidare och många valde att stanna. Trots allt fanns förutsättningar till försörjning.
På mitten av 40-talet elektrifierades Ornö, och i början av seklet hade teleledning dragits. Reguljär busstrafik infördes på ön på 50-talet och en bilförbindelse med fastlandet etablerades genom en bilfärja i början av 60-talet. I slutet av 1800-talet hade självhushållningen kompletterats med en lanthandel i Lervassa under några år. Den ersattes omkring år 1896 av affären i Vargvik.
Fritidsboende
Under 1920-talet sålde Sundby Säteri ut ett stort antal gårdar som nu kunde köpas av sina arrendatorer men även av intressenter från fastlandet. Under 50-talet kom en del av dessa forna gårdar, som tex Mefjärd samt delar av Norra Ornö, vid Söderviken, att styckas upp för fritidsboende. Denna första ”sportstugevåg” kom att följas av ytterligare en på 1960-talet, då stora landområden vid Brevik tillhörigt det idag avvecklade fideikommisset, styckades upp i ett stort fritidshusområde. De talrika fritidsboende på ön utgör idag förutsättningen bla för den fasta bilfärjetrafiken till fastlandet samt för Ornömacken och Brödboden som är öppna sommartid. Det kan nämnas att det förr fanns tre affären på ön, något som skildrades fint i Ornö Museums utställning 2017.
Mångsyssleri
Idag då ingen tvingas göra dagsverken och de flesta äger den jordplätt de bebor är det attraktivt att bo i socknen med de naturtillgångar och den vänliga uppväxtmiljö som erbjuds barnen. Närheten till staden och de moderna kommunikationerna har gjort det fullt möjligt att pendla till arbetsplatser på fastlandet och ändå bo kvar på Ornö. Skolan med 20-talet elever bedriver prisbelönta forskningsprojekt, öns krog kan förutom sommarhalvåret även hålla öppet under helgerna och sedan Polisens anmälningscentral har etablerat sig på ön vilket möjliggjort ett tiotal arbetstillfällen. Men fortfarande krävs att skärgårdsbon är initiativrik, arbetsam och driftig för att klara av det mångsyssleri som för de flesta är en förutsättning för överlevnaden i denna skärgårdssocken.
Se filmen Skärgård
Bilder från Ornö och Huvudskär i Stockholms skärgård. Vardagslivet skildras på öarna med arbete i gruva, fiske och en skola för barn. Lille Bror Söderlundh komponerar och sjunger en visa. filmen finns på Filmarkivet.se